ESLÖV

På svenska dövas teckenspråk, används samma tecken för tråkig som för Eslöv, vilket antyder att benämningen ”Sveriges Tråkigaste Stad” åtminstone bland döva varit känd länge.

Och det kan inte hjälpas, vissa småstäder känns bara stendöda: Svedala som är en liten stad utan speciellt spännande bebyggelse, känns mysig och trevlig. Skurup som är ganska lik sin systerstad, vill man bara komma ifrån fortast möjligt – den staden är dödare än de som vilar på dess kyrkogård. Eslöv känns bara konstigt tråkig, trots att här åtminstone finns en del kul saker att se på. För att vara den tråkigaste staden i riket, har den några (kanske inte direkt roliga, snarare intressanta) byggnader och livsöden.

Eslövs nuvarande järnvägsstation från 1914, den fjärde som byggts här, har en arkitektur som är stram och ganska elegant och har fått en del positiv uppmärksamhet. Eslöv (namnet betyder antagligen ”Åsbons arvegods”) var en liten bondby som växte till sig när järnvägen Södra Stambanan nådde hit 1858. Med järnvägen kom industrin.

Samma år som järnvägen kom, kom före detta rallaren Christian E Nilsson till Eslöv. Han öppnade det första hotellet, startade ett bryggeri och en sparbank och var drivande kraft i kommunen. Inte utan skäl kom han att kallas Eslövskungen. Som ett monument över sig själv, lät han bygga Stenberget, ett eget babelstorn. Innan omgivande hus och träd växte upp, hade man säkert en god utsikt från dess topp.

En annan legendarisk eslövskung var Herbert Felix, konservkungen. Han flydde, från Centraleuropa undan nazisterna till Sverige. Då var den svenska invandrarpolitiken ännu snålare än idag, framför allt mot judiska flyktingar. Så Herbert miste sin släkt i Auschwitz, efter att förgäves ha försökt få dem till Sverige. Under Andra världskriget enrollerade han sig som frivillig soldat mot nazisterna. I Eslöv grundade han vår mest kända konservindustri, tänk bara på smörgåsgurka! Av resterna från smörgåsgurkorna, uppfann han Bostongurka, lika oumbärligt som Felix ketchup till varmkorven.

Upphovet till ordet ”eslövsgotik” är Eslövs kyrka från 1890, ritad av Carl Möller. Men de mest kända eslövsgotiska kyrkorna ritades av Helgo Zettervall. På skånska slätten och annorstädes, revs de fina medeltidkyrkorna på 1800-talet och ersattes av stora pampiga tegelkyrkor i fusk-gotik, många ritades av Zettervall. Zettervall kom också att ”restaurera” (vandalisera, skulle vi kanske säga idag) Lunds Domkyrka mfl. Historiska byggnader. Uppsalas fina domkyrka förvandlade han till ett förskräckligt ”eslövsgotiskt” monster.

Även industribyggnader byggdes på 1800-talet i eslövsgotisk stil: maskinslaget (ofta rött) tegel, spetsiga torn och fönster och tegelstensmönster och överdrivna former. Många av dess byggnader, byggdes före Eslövs kyrka, så benämningen är därför senare. Jämfört med övriga ”eslövsgotiska” verk, är Eslövs kyrka ganska stram och enkel, rent av vacker.

Motsatsen till eslövsgotik är ett annat känt byggnadsverk: Medborgarhuset, ritat av funkis-arkitekten Hans Asplund: Utanpå ser den ut som en funktionell idrottshall, invändigt är den ett under av skönhet med inredning och paneler i polerat trä med enkla avskalade former. Det huset har en egen sida (klicka: HÄR.).

Hotell Stensson, uppkallad efter en ofta spelad och filmad komedifigur med Nils Poppe, ligger som en gigantisk fet valross över hela staden, så dominerande är byggnaden.
Hotellet blev annars mest känt för att ha en kampfisk (som f.ö. hette Sten) som husdjur: Myndigheterna ansåg att fiskens akvarium var för litet, vilket kunde påverka dess själsliv menligt. Fisken flyttades till ett större akvarium, där den började visa alla tecken på psykisk ohälsa. Egen härd är guld värd, kände den kanske?
Det blev en följetong även i riksmedia och hur historien slutade vet jag inte (senaste notisen jag sett handlade om att herr Sten fått en fru Fisk med massor av små yngel som resultat).
Enligt aftonbladet.se, 2007-12-07 fick firren ett värdigt slut: Han blev uppäten av sina fruar.Hans son lär dock överta rollen som patriark i akvariet.

Raka motsatsen i utseende är stadens gamla vattentorn. Det är byggt 1905 i armerad betong, som då var en nyhet. I en tid när vattentornen byggdes för att likna riddarborgar, är det eslövska vattentornet med sina rena funktionella linjer 30 år före sin tid.

Av en god vän som är lantbrukare, hörde jag ett gammalt rykte: I Trollsjöskogen (Trollsjöparken) ska det ligga en undervattensbåt begravd.
Det hela börjar med en mösse-skräddare vid namn Ola Andersson. Denne eslövsbo sysslade med att uppfinna en evighetsmaskin (lika omöjligt som August Strindbergs samtida försök att utvinna guld ur oädla metaller) och han hade redan uppfunnit en kaffekokare som kunde spela ”La Paloma”. 1904 la han in en beställning till Åkermans på en undervattensbåt efter herr mössekräddarens egen design. Samma år sjösattes Marinens första ubåt på Galärvarvet i Stockholm, så hans ubåt låg helt rätt i tiden. Efter hand som bygget fortskred betalade han sina delbetalningar till Åkermans verkstad. Till slut tog pengarna slut och med det ubåtsprojektet, skräddarmästaren hade förlorat allt och försvann. En del av den halvfärdiga ubåten låg ännu 1937 och skräpade på Åkermans gård och noskonen såldes som foderho till en lantbrukare. Åkermans tillverkar ännu maskiner i Eslöv, men några fler ubåtar blev det inte.

Västra Sallerups kyrka (bildtill vänster) var eslövsbornas församlingskyrka ända tills tidigare nämnda kyrka byggdes. Västra Sallerups kyrka hotades av rivning, men kom istället att ligga som ödekyrka i många år. Först 1953 återinvigdes kyrkan.

 

Interna länkar:
Min sida om Medborgarhuset
Min sida om ubåten Hajen

Externa länkar:
Recension: Konservhistoria med mersmak
Eslövs sevärdheter
Västra Sallerups kyrka
Lästips:
Sven Rydenfelt: Från tornspiror till grävmaskiner.
Det är en underhållande historik om Åkermans historia (bl.a. om ubåten) och även kort om Eslövs historia.