Ilska:
Arkitekter verkar älska perspektivritningar där deras sterila bumlingar ser djärva ut i ritningarnas överdrivna vinklar. En modell är heller inte dum: En vit modell av deras vita låd-liknande hus som vilar i ett vitmålat modellandskap, fast verkligheten är både grön och brun, fast då skulle man ju se hur illa modellhuset smälter in i sin omgivning. Inte konstigt att arkitekter älskar sina helvita modeller. På modellen ser man dessutom allt det raffinerade på taket, som man som användare/fotgängare aldrig kan se i verkligheten. Dessutom; Med en modell kan arkitekten känna sig som Gud som svävar högt över alla oss dumma dödliga som inte kan första hans gudomliga genialitet. Ja, en arkitekt sa det nästan rakt ut på teve: Man måste lära allmänheten att tycka om deras fiina hus. Ibland är deras fiina vita hus inte vita utan svarta: Ta t.ex. de nya svarta likkisteliknande radhusen i Viken. Naturligtvis har dom fått pris. (För att inte tala om de senaste årens ny-brutalfascistarkitekur som totalt förstört København! Prisbelönade av sina kollegor är de jävlarna också!) Inte konstigt att arkitekter som tänker mänskligt föraktas av sina kollegor, de som ritar mänskliga hus som i Staffanstorp, Jakriborg eller de bönder och fiskare som en gång byggde de gamla mänskligt proportionerade husen i Viken (de senare helt utan arktekturubildning!).

Glädje:

Medborgarhuset

Ovanstående gäller i viss mån även gamle Hans Asplund, men han levde dock i en tid då arkitekterna åtminstone hade en lilltå kvar i verkligheten. Och visst: Utanpå är hans Medborgarhuset till förväxling lik de enkla idrottshallar som byggs av snåla kommuner: Man tager en gigantisk plåt-tunna och delar den på längden, därpå lägger man den ena halvan på marken, smaksätt eventuellt med en kvadratisk tillbyggnad – voilà!
Medborgarhuset ligger lite utanför centrum där man kan förvänta att en dylik halvtunna rymmande idrottsanläggning eller fabrik kan ligga.

Det är när man kommer in som undret sker: Man slås emot av väggar och annan inredning med enkla träpaneler, läder och genomtänkta detaljer som askkoppar och lamphållare av mässing. Det enda felet är egentligen att det tenderar att bli för bra: Flyttar man en enda skulptur någon centimeter eller sätter upp en nödutgångs-skylt; faller allt. Det som är perfekt blir fult om perfektionismen bryts. Här går inte att sätta in en stol av annat märke, inte ens om det är en Jacobsen eller en Bruno Mathsson. Men låt gå, ibland behöver man det utsökta och perfekta och i motsats till annat som är perfekt och utsökt är det inte speciellt tråkigt.
På något konstigt vis är upplevelsen ganska lik den jag fick av Bjäresjö kyrka

Utan att jag visste om det, har jag snott ett ord som skapats av Hans Asplund: ”Nybrutalism”, fast han använde ordet positivt. Men han hade sin funkis-stil (funktionalism) fast förankrad i klassicismen – inte helt ovanligt bland svenska arkitekter.
1947 vann han en tävling om förslag till ett nytt medborgarhus i Eslöv och tio år senare stod huset klart.

Han ska inte förväxlas med sin far, Gunnar Asplund, som ritade Skogskyrkogården och det läckra Stadsbiblioteket, båda i Stockholm. Samt även ett hus i Eslöv: En lagerbyggnad.

En fin liten utställning om Medborgarhuset finns i Eslövs Museum.

Min sida om Eslöv

Externa länkar:
Medborgarhusets hemsida
Hans Asplund