NÅGOT OM RIGGEN (Se även avsnittet segel!)


Ett segelfartyg har flera kilometer "konstiga" rep. Här har jag valt att visa repen på fockseglets (förseglets) styrbords sida på ett örlogsfartyg. "Repen" är likadant monterade på babords sida och i princip likadant på de flesta andra segel.

Man indelar i "stående rigg" och "löpande rigg". Den stående riggen är grova rep, som stöttar masterna sidledes (vant) och i längdriktningen (stag). Om den stående riggen (som alltid är hårt spänd), går sönder av storm eller kanonkulor, då riskerar masterna att knäckas av vindens stora press på seglen. På vanten finns en massa stegpinnar av tunnare rep, som kallas vevlingar. De är på dessa som sjömännen kan klättra upp i riggen.

Den löpande riggen, är t ex gigtåg och skot. Dvs sådana rep som användes vid seglens manövrering. Med brassar ochskot vred man seglen och rårna i lämplig riktning mot vinden, den funktionen fyllde även boliner och halsar. Med dragrepen kunde man höja och sänka rån som då kunde glida på en rack (ett kullager av träklot) upp eller ner för masten. Med toppläntorna hindrade man rån från att hänga snett.

Med gig-tågen hissade man upp seglets nedre del mot rån, så att man lättare kunde beslå det när det inte användes. På Vasens tid fick manskapet ligga grensle på rån när de skulle beslå de tons-tunga seglen. Det var livsfarligt i storm. Under senare delen av 1600-talet började man använda fot-pertar, det var rep som man kunde ta sats med fötterna mot, då blev det mindre farligt att beslå seglen.

Det var mycket svårt att kryssa med ett 1600-tals-skepp. Den tidens skepp hade höga akterkastell som vinden kunde ta tag i, de hade en flat botten, smalt roder, en grund köl och en ganska svårhanterlig rigg.
Hade man vinden mot sig i en trång farled (som t ex inloppet till Stockholm), tvingades man därför varpa skeppet. Det gick till så att man med skeppsbåtarna rodde ut med ankarna och släppte dem en bit framför skeppet. Uppe på skeppet, fick mannarna bemanna gångspelet och "veva" in skeppet. Det var ett tungt och tidsödande arbete att varpa. Därför väntade man ofta tills vinden vände, och det kunde i värsta fall dröja veckor!

E-mail     Hem     Back

 

E-mail     Hem     Back