Episod i
LADONIA

Vägen ner för Håkull blir brantare än jag väntat mig. Jag kanar nerför en bokbevuxen brant. Snubblar över branta stenfält och kommer till ett område med flera år gamla stormfälda träd som ligger där de föll i backen.
Blå spåret är borta.

Här och var lite jämnare områden täckta av fjolårslöv, som dock visar sig dölja djup gyttja och så åter dessa ständiga stenområden.
Jag är rejält trött nu och mina vattenflaskor är snart tomma. Vägen tycks vara oändlig. Dan därpå ser jag på kartan: 500 meter. Visst har jag mött ryttare tidigare idag i spåren. Men inte kan väl hästar ta sig fram i den här terrängen, men det är inga hovar jag hör, bara mitt hjärta.

Det mörknar sakta, men jag skymtar en ljusfläck Skälderviken och så dessa märkliga konstruktioner som ser så bräckliga ut!

Från 1984 har konstnären Lars Vilks byggt på sitt svartbygge av drivved. Lika länge har myndigheterna med eld och motorsågar och juridk försökt få bort bygget. Vilks förklaringar och tilltag är lika dumma och kvasiintellektuella som det mesta som kommer ur moderna konstnärers käftar.
Men folk tycks gilla hans monument, för det står även som en symbol för "den lille mannen mot myndigheterna".

 

Trätornen och dess gångar av drivved är stabilt ihopspikade och hade varit fantastiska att klättra inne i, om jag nu inte varit så trött. NIMIS heter dessa byggnader i Vilks fristat LADONIA. Den stora betong och stenskulpturen på bilden medan till höger är en bok. Faktiskt, dess titel är ARX och den är utgiven på riktigt förlag poch har rent av ISBN-nummer.

Har jag förut varit skeptisk mott detta "konstverk", vänder jag 180 grader i min uppfattning,, Det är bara så VACKERT!
Nu är mina krafter nästan helt slut. Över ett brant fält med klappersten och jag börjar krypa. Idiotiskt nog tänker jag (+50 och med kondis som en hundraåring, , i normala fall - men idag har jag gått och klättrat ett par mil på fastande mage!) på att elitsoldater kan gå flera mil utan mat, sömn och vatten.
Men till slut ligger jag på marken som en jävla fånig trasa och spyr , oförmögen att röra mig en milimeter till och det blir hastigt mörkt och kallt.. (Hade Lars Vilks gått förbi, hade han väl påstått att min psykiska och fysiska utmattnings i själva verket är ett hus vid namn Panteon!) Jag är stressad och samtidigt fysikt uttömd på krafter och har aldrig upplevat något liknande och jag funderar ängsligt på att jag ska ligga som fastnaglad på denna förbannade backe hela natten utan värme och framförallt utan vatten. Men så ur halvmörket kommer först en familj och så en familj till. En av kvinnorna sitter hos mig och allting bara lossnar, jag vrålar av panikångest. Jag blir bjuden på juice och krafterna återkommer sakta och efter ett par timmar hjälps upp till Himmelstorp. Jag är så lättad att jag börjar babbla ur mig om precis allt, precis som när hjälten i en skämtserie får en spruta sanningsserum av skurken. "Änglarna" ringer efter en taxi , en lång taxitur hem till Lund med en klok och pratsam chaffis och tolv på natten är jag hemma och helt återställd. Jag känner mig otroligt fånig, men känner en djup tacksamhet mot"änglarna" som dök upp ur mörkret och tog mig från berget.. TACK!

BACK